Pedagogisk takt synliggör komplexiteten i läraryrkets relationella dimension

Sammendrag

Utbildning har under de senaste decennierna dominerats av mätningar och rationalitet, vilket har bidragit till att relationella värden har åsidosatts. Syftet med denna artikel är att belysa relationella dimensioner av lärares arbete med utgångspunkt i resultaten i två empiriska klassrumsstudier (Ljungblad, 2016; Rinne, 2014) där pedagogisk takt har använts som teoretiskt analysverktyg ur Lövlies (2007) och van Manens (1991, 2015) perspektiv. I båda studierna utgör intersubjektivitet en central dimension. Genom att spegla studiernas resultat mot varandra framträder en djupare förståelse av komplexa relationella skeenden som lärare är involverade i och måste hantera. I artikeln diskuteras hur begreppet pedagogisk takt skapar möjligheter att synliggöra relationella dimensioner av läraryrket. Mer specifikt visar resultaten hur lärarna skapar en kon-takt med eleverna och synliggör relationella värden som möjliggör att elever kan framträda som subjekt. Vidare belyser artikeln hur pedagogisk takt kan bidra till att komma bortom det förgivettagna antagandet om att läraryrket är ett enkelt yrke. Sammanfattningsvis betonas vikten av existentiella värden i utbildning som en motvikt till att elever objektifieras i mätningarnas tidevarv.

English abstract

Pedagogical tact makes visible the complexity in the relational dimension of the teacher profession

During the two past decades, in the field of relational pedagogy, the teacher-student relationship has been overshadowed by measurements and rationality. The aim of this article is to illustrate how pedagogical tact (Lövlie, 2007; van Manen, 1991, 2015) as an analytical tool can highlight new opportunities in classroom research, by visualising the relational dimension of teachers’ work. The results are based on a comparative analysis of two classroom studies in which the notion of pedagogical tact has been used (Ljungblad, 2016; Rinne, 2014). Intersubjectivity is a crucial dimension in both studies. The analysis shows that pedagogical tact as an analytical tool can take us beyond the taken for granted assumption about teaching as an easy profession. The results reveal how the teacher seeks con-tact with the student. By exploring the relational and interpersonal aspects of teaching, existential dimensions of the teaching profession can be illuminated, and relational values which are of importance for students’ growth can be visualised. In conclusion, the article discusses how pedagogical tact can contribute to the creation of human subjectification as a counterweight to students being objectified. Such a relational voice highlights existential values and the awareness of humanity.